Skämt åsido, nu tänkte jag fortsätta berätta lite om mina hästar!

Det var den 11 maj 1999, min elfte födelsedag (ni vet när man fortfarande låg sådär kvällen innan och bara läängtade tills födelsedagen skulle komma, det var SÅ stort!;) blev jag väckt av mina föräldrar och lillebror som kom insjungandes "ja må hon leva" med bullar och kakor på sängen.

Yrvaket satte jag mig upp och öppnade paketen som innehöll ryktbox och ett annat med en grimma som var alldeles för stor för att passa till lilla Klippina.. Jag hade fått en häst!! Och inte vilken som helst utan en av de vackraste hästarna på jorden! Hans namn var Miramiss, eller Mio som han kallas. En graciös D-ponny med en new forest som mamma och en angloarab som pappa. Jag insåg nog inte riktigt då hur STORT det var att få en helt egen häst (Klippina var ju som min, men hon var faktiskt bara lånad!) och tiden som följde var nog den bästa i mitt liv! :D

Mio var dock tvärtemot Klippina på ALLA sätt! Han hade sin pappas nerviga temprament och han ville gärna bestämma och vara kung för allt och alla! Han har lärt mig så otroligt mycket gamla gubben.. Han var 15 när jag fick honom och idag är han 28 år och pensionerad:) Vi har kämpat igenom blod, svett och tårar, vi har ramlat omkull ihop, rest oss igen, skenat iväg, stannat, gått vilse i skogen, hittat ut, bockat av mej på tävling, fått fina placeringar på klubbtävlingar.. det har sannerligen varit en underbar resa!

Mio har funnits med mig i mer än hälften av mitt liv så man kan nästan säga att han är mitt liv! När jag ser honom så får jag en speciell varm känsla inombords som inte går att förklara med ord. Det är bara en otroligt stark känsla av samhörighet och kärlek som värmer min själ. Mio är en stolt häst och låter sig inte hanteras av vem som helst. Innan han kom till oss hade han gått på lärbro ridskola flera år och där uppfört sig jättebra men i yngre år så hade min moster honom och då uppförde han sig lite si och så, han har en stark vilja min älskling!<3

Eftersom jag ridit honom mkt på ridskolan innan han blev min trodde jag ju inte att de skulle bli ngn skillnad att ha honom hemma hos oss, men här hemma gick han ju inte i manegen flera ggr per dag så all hans extraenergi kom ju fram i en hel del bus och andra påhitt när vi red ut tillsammans. I början brukade mamma cykla med som sällskap, Mio var ju inte så van att ridas ut själv och alla omgivningar var nya. Jag minns då särskilt när vi skulle rida förbi en hage med en massa biffdjur i. De stod långt bort i hagen å betade men nyfikna som kor är så började de springa emot oss när de fick syn på oss och de dundrade i marken! Då jisses vaknade flykinstinkten i Mio och han skenande iväg med mig på ryggen som en liten flugskit satt jag där å höll mig krampaktigt i manen! Jag var ju inte så gammal och de gick i ett sjudundrans tempo!:P men rätt som de var stannade han och faran var över:) Det var den första gången av många nya faror som vi överkom en rädsla. Efter ett tag kunde vi rida helt ensamma förbi korna utan att Mio brydde sig ett smack. Han började helt enkelt lita på den där flugskiten på ryggen! Och den känslan var helt enorm för mig! Att vinna Mios förtroende är inte lätt och jag känner mej enormt berikad som fått det!<3

Jag skulle kunna skriva en hel bok om min älskade häst men jag sparar nog det till mig själv..;) Jag tror det jag ville få sagt kommit fram i detta inlägg, typ :P

Tyvärr fick Mio en mindre senskada efter att han fastnat i elstängsel en stormig natt och då följde en tid av rehabilitering och lite mindre ridning, detta skedde då han var ca 22 så efter det har han inte gått lika mkt utan mest uteritter och efter 25 så har vi mest skrittat ut på promenader för skojs skull men han ser ännu väldigt fräsch ut för sin ålder, gammgubben!