För ett år sedan låg jag inlåst på sluten psykiatrisk klinik. Jag anlände den 22 januari 2013 till psykiatriska kliniken i Umeå (mina vänner reagerade på mitt annorlunda beteende) och i februari förflyttades jag till Visby.

 

Allt pga av livsstress och antidepressiva tabletter som jag ej tålde..tabletter som gjorde mig manisk och jag drabbades av psykos. 

Om man blir manisk av antidepressiva medel drar de slutsatsen att man är bipolär. Men jag tror verkligen inte att jag är det men det spelar ingen roll, egentligen.  

 

Så för ett år sedan låg jag inne i ett slags 'zombiestate'. Vid detta laget hade de testat så många mediciner mot min psykos, ångest och sömnsvårigheter. Inget hjälpte utan gav mig istället obehagliga biverkningar. Mina minnen är vaga från denna period.

 

Idag vaknar jag upp i Spanien,  Galicien! Dit jag var på väg för ett år sedan innan jag blev sjuk..

Jag trodde aldrig att jag skulle få tillbaka mitt 'gamla' liv igen så känslan av att jag i och med denna resa tagit revansch känns så himla bra. Jag fyller på mitt hjärta med kärlek. 

 

Visst har jag en bit kvar.. Jag är fortfarande inte helt bra efter allt jag gick igenom. Varje dag är en kamp att se sig själv i spegeln. Jag har förändrats mycket och trivs inte med det jag ser. Det är inte jag. Men jag måste ha tålamod. 

 

Jag är inte längre rädd för mörkret, mina känslor eller något annat. Jag har ett inre lugn och jag hoppas att jag får behålla det nu.

 

Visst kan jag känna mig arg, ledsen, förbannad över det som hänt. Men det leder ingen vart. Den största känslan som tar över är ändå känslan av tacksamhet. Tacksamhet över att jag överlevde och att jag idag har en helt annan syn på livet. Tack.